Julmagi

Tre händelser påverkar mig mycket just nu.

- Expressen skriver om en 39-årig singelmamma med 17-årig son. De lyckades rädda julen genom att tjäna 800 kr som hundvakt samt låna 200 kr för att köpa en begagnad tv. Sonen får dessutom julklappar i år. Han får många små paket strumpor som mamman har delat upp från ett åtta pack hon köpt.

- Kollegorna Aftonbladet hade nyligen en artikel om en annan stackare, Calle Schulman som drar in 50 000 kr per månad men tvingas ändå låna innan månaden är slut.

- Min 15-åriga dotter köpte ett par trosor till en kompis i julklapp för 300 kr idag. Jag tror att jag skäms lite….men å andra sidan är det min rika X-fru som förser mina barn med pengar.

Idag var det lilla julafton och jag fick göra en insats som tomte till några av mina brorsbarn som ska emigrera till norra Öland under julen. Jag börjar bli slarvig….lillkillen på fyra år var nära att avslöja mig….det var endast en list och besvär utöver det vanliga som gjorde att jag klarade mig i år. Det var min dotter som påpekade att jag underskattade barnen. Henne hade jag lyckats lura tills hon var 10 år. När jag kom tillbaka som ”farbror Kenneth” berättade lillkillen att det hade varit en konstig men riktig tomte hos dem! För mig var det en bekräftelse som gjorde mig glad. Kanske hade jag hjälpt till att skapa lite julmagi? Min stenrika moster fick ett litet nödverktyg av mig….istället för ett julkort (dessvärre är jag socialt inkompetent till den grad att jag inte skriver julkort). Hon blev riktigt rörd. Värdet av presenten skulle inte ens räcka till en fika för Calle Schulman men den hade ett högt symbolvärde. Singelmammans presenter till sin son har säkert samma symbolvärde och jag tror att de mycket väl kan känna av mer julmagi än vad Calle Schulman kan uppbringa trots att han uppenbart har mer pengar än vad hans förstånd klarar av att hantera.

Min dotter har varit inne på något klokt angående presenter: ”Bättre att lista ut vad personen verkligen blir glad för och kanske något som visar att man är rädd om denne, än att bara köpa något dyrt”. –Ok, kompisen behöver säkert trosor och förmodligen köper inte hennes mamma just sådana som hon vill ha…..Min dotter hade inte mycket tid på sig idag….jag visste inte att butikerna stängde kl 16 när jag släppte av henne kl 15.30.

Nåväl, den 39 åriga mamman med sin 17 åriga son är sannolikt enkla individer som har lärt sig att uppskatta livets små glädjeämnen. Julafton framför sin begagnade Tv kan mycket väl göra dem lyckligare än den som Calle Schulman skapar när han ger en plasma tv á 42 tum och får en av samma sort från sin bror. Den 39 åriga mamman får dock betala dyrt för sitt julfirande! Efter jul kommer försäkringskassan, sociala myndigheterna eller hennes arbetslöshetskassa att ifrågasätta hur hon kan tjäna 800 kr utan att berätta detta. Hon lär bli avstängd från allt under utredningstiden och dessutom polisanmäld enligt lagen om bidragsbrott. Efter ett par års utredning får hon troligtvis böter med skyddstillsyn.

För min del tycker jag nog att det är ett högt pris….speciellt med tanke på att Calle Schulman kan komma undan skampålen när han och hans bror är fullt beredda på att anställa folk utan att nästan ge dem någon lön alls – visst har Calle det svårt….med en egen inkomst om 50 000 kr per månad som han ej överlever på, går det ju inte att betala någon för att jobba hos honom.

Expressen medverkar till att en singelmamma med en 17-åring lär få problem samtidigt ger Aftonbladet Calle Schulman gratisreklam….en kille som är stenrik och bevisligen inte bryr sig om att ge anställda avtalsenlig lön.

I morgon på julaftonskvällen lär min ena bror ringa mig och undra om jag har lust att komma bort för att ta en whiskey eller flera…han lär vara trött och förbannad över sina svärföräldrars sätt att bete sig…vissa kallar det ”snobberi”. Jag kommer att vara nöjd efter att ha lyckats lura hans barn mitt på dagen som tomte – skapa julmagi, mina barn kommer att vara trötta och vilja titta på någon film och jag kommer att behöva någon som kan lyssna när jag lovar dyrt och heligt att fortsätta sopa till maktmissbrukare och journalister som skulle tjäna på att ha mer människokännedom är snyggt utseende. ….Hur kunde Expressen vara så grymma att de sänker en ensamstående 39 årig mamma med 17 årig son, några timmar innan julafton! De borde komma med på tomtens ”Stygg lista”

Vuxenhet – att skapa sin egen olycka

Undra hur det känns år 2000! Då är jag medelålders och säkert inne på min andra omgång fru med barn. – Nej…det är så långt till dess…då kan jag mycket väl ha tränat ihjäl mig eller något..

Nu har det snart gått 10 år in på 2000–talet, Vad hände egentligen?
Hur många år har jag tappat? Visst minns jag året då jag tog en svensk klassikerJ…., men var jag inte gift då? När skilde jag mig?

Uppvaknandet sker sakta. Jag har inte varit riktigt medveten de senaste 15 åren! Vad beror det på? Depression eller krisreaktion orsakad av skilsmässa eller något annat som jag förträngt?

Vid en tillställning i somras, slog det mig att mina småbröder börjar bli påtagligt gråhåriga. – Det måste ju jag också vara, tänkte jag! – Japh, vid tinningarna börjar det komma!

I slutet av augusti var jag kort i Stockholm. På centralstationen träffade jag en tjej – snarare kvinna. I mitten av 1980 – talet var hon ouppnåelig ungefär på samma sätt som Marilyn Monroe. Media tyckte också det och hennes möjligheter i livet avseende status och pengar överglänste det som Sverige kunde erbjuda. Min bild av henne då var att hon var avskärmad och ytlig utan försök till djupare insikt i något. Idag är hon 41 år och har fått lite rynkor. Hon har nästan lämnat det som tidigare var hennes liv….glaumorfester, statuskontakter. Hennes ögon och gester utstrålar en annan värme och insikt än tidigare men visst lyser hon allt jämt upp ett litet rum som exempelvis centralstationen i Stockholm! Idag är hon en frånskild tre barns mamma med vanligt arbete. Det syntes på henne att hon blivit bättre på att ”ta in” andra människor.

Ibland ser jag hur vissa är medvetna om att de gör val som de egentligen inte skulle vilja göra. De gör något som är emot deras natur! Det kan fungera. Det kan fungera att dra till en storstad för att envist tvinga sig in i statusjobben i hotellbranschens högborg! Frågan är om det leder till lycka? Pengar och status går att skaffa om man är envis. Det är därmot tveksamt om man kan agera mot sin sanna natur till den grad att man lyckas lura sig själv att man är lycklig. Lura sig själv av det enkla skälet att man är för rädd för att våga titta efter om man verkligen är lycklig! Livslögnen blir en lögn som begränsar livet.

Istället för att tvinga sig in på statushotellet kanske Kalle skulle ha varit lycklig om han kunde vara deltidsfiskare på västkusten och driva ett vandrarhem? Jag har aldrig sagt något till någon om vad jag tror, inte ens om någon frågar mig! De flesta som frågar om något, propagerar för det utan att de är medvetna om det. Därmed har de redan gjort sitt val. De söker endast lite social stöttning i beslutet som de är omedvetna om att de fattat. – Visst kanske det å andra sidan kan vara så att jag är arrogant och elak som inte försöker vägleda någon att göra något som sannolikt tycks vara emot deras natur!

Varför gör vi så mycket som vi vet inte gör oss lyckliga? Kanske för att vi låter oss styras av driften av framgång och status? De flesta inser med tiden att lycka handlar mest om att inte agera emot sin egen natur – sin övertygelse!

Enkelhet och samvaro är andra viktiga faktorer för lycka. Jag tror att mycket av det vi gör innebär att vi lägger till en länk i kedjan som hindrar oss från lycka. Vi städar väldigt noga hemma. För att kunna hålla samma nivå på städningen, måste vi diska ofta, plocka undan, inte låta något ligga framme. Vi väljer ett visst yrke som har outtalade dresscode normer. Då måste vi se till att hålla koll på hur vi klär oss och beter oss. Vi köper en ny statusbil. Därmed förväntas vi se till att hålla den i toppskick. Vi tränar saker som vi inte tycker om, helt enkelt för att försöka hålla kroppen snygg och för att ”hänga med”. Vi tränar inte för att det hör till vår natur att göra det, osv.

Våra val gör oss ofta till fångar. Har du tänkt på hur glad du blev när du var sju år, öppnade julklappen och såg att det var just den gröna ishockeyhjälmen du så hett önskat dig? Du vårdade den hela säsongen och livets enda bekymmer kretsade omkring så mycket mindre aspekter än det gör som vuxen. Vi skapar förutsättningarna för vår olycka i tron att vi ska bli lyckligare. Husvagnen, båten fritidshuset innebär ju exempelvis mycket ansvar och förpliktelser. Att ha barn med flera olika är ett annat sätt att bädda för olycka.

Jag tror att det är fler än jag som är lyckligast när vi drömmer!

I mina drömmar har jag väldigt få prylar. Jag har heller ingenting som jag måste bevisa för någon. Oftast bor jag med någon enkel kvinna, iklädd vit klänning och i övrigt okomplicerad, i ett 1800-tals hus vid havet…..Jag blir lika förbannat varje gång jag vaknar upp till den verklighet som jag i mitt oförstånd har skapat och som vissa tror är ”lycka”!

Att dö

Ojdå…, jag dog visst! I vissa fall kan man nog känna så under en bråkdel av en sekund, något av det sista man upplever. Det finns dock en kunskap om döendet som få känner till. Fysiologer har kunnat konstatera att hörseln är det sista sinnet som lämnar kroppen. Vissa forskare menar att det kan vara kvar i 30 minuter. Andra menar att hörsel kan vara kvar längre än så. Det är enklare att konstatera att hörseln är det sista som lämnar, än det är att få klarhet i om den som är ”nydöd” kan förstå det som de hör. När jag arbetar som sjuksköterska är jag väldigt noga med att aldrig konstatera ett dödsfall innan jag har förklarat vad jag ska göra. Visst har det hänt att en eller annan ur personalgruppen gjort sig lustiga över det. Ibland har jag förklarat för dem efteråt men ibland har jag struntat i det.

Hur känns det att dö? – Ja, det är en fråga som alltid stimulerat oss till att tänka och till att söka tröst. Det är dessutom en fråga som de flesta av oss kommer att ställa oss när vi dör gradvis i någon sjukdom. Det är ju så de flesta av oss kommer att dö! Det är få som dör av olyckor (trauma) eller av ren ålderdomssvaghet.

Jag har precis avslutat en bok – Ett försvinnande – som till största delen är en analys av hur olika dagstidningar belyste en tragisk gåta.

Idag har jag börjat skriva lite på en annan bok vars frö såddes i försomras på en fest.

Jag tänker försöka beskriva några sannolika dödsförlopp och gör det i form av separata historier. Författare, vilket jag inte är, beskriver ofta döden. De beskriver andras död. Ett undantag är First blooth. Jag tänker inte låta någon fictionfigur dö i den kommande boken. Däremot kommer jag att låta mig själv dö på många olika sätt och beskriva det.

Blir något i stil med….

Kniv i magen

Jag skrattar för mig själv när jag går mot nattbussen hem. Jag är ganska berusad och bekymmerslös efter en eftermiddag och kväll med Ölinnebandygänget. Historien har bundit oss samman. Jag tänker tillbaka till hur allt startade.

Idag är vi medelålders men när vi träffades var vi inte äldre än 8-9 år. Vi kom från ett höghusområde i Kalmar och tillbringade mycket tid i Funkaboskolans fridsgård. Jag minns hur Lasse sprang omkring med korta innebandyklubbor som nästan var av mjukplast. Innebandy var en helt ny företeelse på den tiden. Idag är han 40 och väger mer än 110 kg med en ordentlig pondusmage men han är ett bollgeni som sällan skådats i Sverige! Mina småbröder som också närmar sig 40- var också med i innebandyns barndom. Genom en slump började vi arbeta inom sjukvården: Tillsammans med ambulansgänget startade vi upp en stor prestigefylld innebandyserie inom Landstinget.

Vi tränade aldrig men vi spelade ofta. Mödravården hade en liten gymnastiksal med anor från 1900-talets början. Det var där som vi spelade. Små mål, liten plan, snabbt och ibland mycket fysiskt spel var parollen under flera år. Jag skrattar högt för mig själv när jag tänker på hur vi ser ut på planen idag…det flesta av oss orkar med några minuter innan det är läge för en halv öl…vi svettas nog lika mycket som för halva livet sedan men vi åstadkommer inte lika mycket. Varje gång vi har ölinnebandy – kanske 2 gånger per år, blir det en oförglömlig kväll som börjar med Ölinnebandy, följs upp av bastu, middag och en runda vid blackjackbordet eller Bowling. Det är nästan bara då jag är ute i nöjeslivet. Lasse är begravningsentreprenör, min ena bror är sjökapten, min andra är rörmokare och jag är allt annat;-). Så kan det bli i livet..Mina tankar avbryts av att jag ser att någon ligger ner och blir sparkad av tre andra. En våg av ilska väller upp i mig som är så intensiv att jag inte kan hålla tillbaka den.

– Era jävla råttor, skriker jag när jag sliter bort en av förövarna och samtidigt känner hur jag får in en fullträff med min högernäve på en annans käke som går av med ett ljudligt knakande. För andra måste det ha sett löjeväckande ut att en medelålders gubbe i svart kostym ger sig på några ligister. Jag får ett slag i magen som får mig att tappa luften för några sekunder och som samtidigt gör mig lite illamående. Jag viker mig ner och kräks men reser mig sakta upp samtidigt som jag ser att de tre förövarna springer från platsen. Världen börjar snurra för mig och jag kan inte längre hålla mig upprätt. Jag lägger mig ner samtidigt som jag hör ungdomars skrik. – Ring ambulans, skriker någon liten tjej med en gråtblandad röst. Jag är visserligen inte nykter men känner ändå hur min puls stiger. Jag får plötsligt väldigt ont – en brännande intensiv smärta i magen, kan inte längre ligga annat än i fosterställning.

Smärtan avtar och jag börjar frysa enormt samtidigt som jag känner en törst som jag aldrig trott att man skulle kunna känna. Jag skakar och kan förnimma att någon lägger en jacka på mig. Nu blir jag rädd och förstår att jag är mycket allvarligt skadad. Jag förknippar känslan med då jag som 11-åring hämtades av ambulans när jag hade åkt skridskor. Av folks reaktioner omkring mig börjar jag förstå att jag kanske inte kommer att klara mig. Jag känner inte längre mina armar eller ben och börjar bli trött samtidigt som törsten plågar mig. Jag hör en skarp siren och människor som skriker. Plötsligt står ”Tobbe” från ambulansen över mig och säger ”har du ont Kenneth”…-Konstigt, har inte sett honom på 8 år, har nog aldrig gillat honom…-Nej, jag har inte ont, svarar jag eller var det bara något som jag tänkte? Ögonen känns för tunga för att hållas uppe och jag orkar inte kämpa emot, jag kan förnimma att jag håller min son 1,5 år iklädd sin vita solmössa på mina axlar…vi går i vattnet vid Sundsvägen, eller är det bara bilden som jag minns? Det sista jag upplever är att jag hör min dotter och min mor gråta. Ett dygn senare lastas jag in i Lasses transportbil för att köras till Rättsmedicin i Linköping.

Sex med Boston Tea Party

Detta är det absolut sista vi gör med ”Boston Tea Party” och du kommer att bli sedd av över 315000 tittare, sa Fredrik. Med ett spelat självsäkert leende svarade jag; -Nej, nu överdriver du! – Jo…, det är så många som tittar, sa Fredrik. Kameran sattes igång och Fredrik gick med omedveten automatik in i rollen som ”Fredrik i duon Filip och Fredrik”. En första spontan känsla var att Fredrik är något av Sveriges svar på Rowan Atkinsons ”Mr. Bean”. Jag gled snabbt in i min roll där jag skulle förmedla några andra rön inom sex och samlevnad, än de som sexinformatörer vanligen berättar om. Min roll var mer komplicerad än Fredriks. Jag försökte balansera med samma hänsynslösa humor, avskärmad från många sociala normer ungefär på ett sätt som framförallt Fredrik gick in i. Till skillnad mot killarna måste jag ändå alltid försöka förmedla sanningen/ vara trovärdig utan att förtala eller kränka någon kändis eller antasta någon och kränka dennes integritet genom att ställa intima frågor till intet ont anade gatuflanörer. Filip och Fredrik kunde till skillnad från mig skämta om Linn Hed som sexobjekt, spekulera om inte Rickard Sjöberg nog ändå hade mest kvinnliga egenskaper eller om han möjligen kunde åtnjuta lyckan av att klassas som ”androgyn”, efter att jag förklarat begreppet. Eller med självklarhet klargöra att ett visst kändispars relation nyligen brakat ihop eftersom den ene var smyghomosexuell. Sådant kunde jag alltså inte ägna mig åt. Däremot kunde jag försöka skämta med Filip och Fredrik: De gav mig många öppningar. Socialstyrelsen ser helst att en sjuksköterska agerar inom vissa ramar så att ”allmänhetens förtroende inte skadas”.

– Vad tycker du om sexologen Linn Heed blev Fredriks inledningsfras. – Hon är vacker, svarade jag. – Hmm, en asiatiska som tilltalar mäns fantasier, sa Fredrik. – Ahaaa, blev mitt svar som på något sätt ändå visade att det har sina sidor att köra utan manus…Vi var på väg att förirra oss långt bort i grabbträsket. Inledningsvis tog Filip lika stor plats som Fredrik. Då tävlade om uppmärksamheten. Ganska snart tog emellertid Filip ett steg tillbaka. Jag tror att det bara blev så. Det ligger mer i Filips natur att iaktta och lyssna. Vi skärpte oss och styrde in på spåret ”Sex och samlevnad”. Jag hade tänkt belysa 10-12 rön som forskare kommit fram till som ger en annan syn på många gamla föreställningar om sex. Jag insåg snart att de sällan gav mig chansen att förklara något fullt ut…oavsett hur mycket jag förkortade det.

Efter kanske en halvtimme inspelning i en hotell foajé vid Stureplan i Stockholm stängdes kameran av och vi gick ut för att fortsätta filmningen ute. Under de tre minuterar som kameran var avstängd lät Fredrik – förmodligen omedvetet – sin karaktär vila. Filip, som helt klart har en mjukare, mer iakttagande framtoning, gick aldrig in i en tydlig karaktär. Han berättade att Fredrik och han lärde känna varandra för tio år sedan då de jobbade som journalister på Aftonbladet.

När vi kommit ut och jag satte på mig mina blåtonade solglasögon var det som att vrida om en knapp och Fredrik gled in i fin roll igen. – Whooow…., du är en kopia av xxxxx (en känd skådespelare från USA som jag inte känner till). Det var en signal till mig att köra vidare… -Ok, den rollen du ser mig i hans ställe är säkert inte en smickrade roll, kontrade jag.
– Det var något med strypsex, sa Fredrik med spelad eftertänksamhet.

Vi gick omkring och resonerade om otrohet och andra vanligt förekommande aspekter i livet samtidigt som killarna letade efter en kändis, nej – en halvkändis- att antasta med sexfrågor. Killarna menade att halvkändisar gör mer för att synas.
– Där borta sitter Elita Löfdahl sa Filip. – Vem fan är hon undrade Fredrik… Jag sa att hon är en glaumormodell med stora läppar, stora bröst och rund rumpa, känd från Big Brother och har sina fördelar…Men nej, hon var nog inte ens klassad som halvkändis enligt Fredriks världsbild. Allt han sa var ”har du knullat henne” – Nej, jag… -Nä, du föredrar nog mörka brudar. Därmed var Fröken Elita ett avslutat samtalsämne. Jag kände mig lättad….Elita har redan känt sig grundlurad av mig en gång då jag med viss äkthet- agerade terapeut i Big Brother. Hon tycker dessutom inte om att hon aldrig tyckte sig få koll på mig…hon skällde ut mig ordentligt för det en gång;-). Torpeden Fredrik med mig i släptåg tillsammans med en kameraman skulle nog inte förgylla hennes dag när hon satt där i lekhagen på Stureplan – alltså den där inhägnaden på trottoaren, avskild från restaurang, med bilarna körande 3 meter från borden…och där de serverar öl.. (Fenomenet ”Stockholmare” borde någon göra en analys på…).

– Gå fram till det gamla paret och fråga om de undrar något om sex, berordrade Fredrik mig. – Nix, du har högre lön än vad jag har, svarade jag i ren självbevarelsedrift.

Att jag lät en fullt seriös och kortfattad sida av mig som förmedlare av rön inom sex, med stor tydlighet komma till tals emellanåt berodde inte på att Fredrik plötsligt började småskratta och sa – Faan…, Kenneth – du är en skådis utplanterad av Dagensmedia eller något! – Nej, jag hade ändå tänkt försöka glimta till med en trovärdighet av samma dignitet som om jag skulle försöka övertyga Påven om det religiöst korrekta i att använda preventivmedel. Det blir spännande att se hur de kommer att göra med detta material. Vill de förvirra eller väcka tittarna genom att plötsligt visa den 100 % seriösa sidan (striktare än Olle Waller) eller….? Det lär framtiden utvisa.

Klockan var 16.10 och vi hade filmats fria från manus i ca 1tim 45 minuter för ett tänkt inslag om ca 5 minuter. Jag gjorde ett avslutnings framförande, killarna gjorde ett och vi gjorde ett tillsammans. När jag bad dem summera vad de lärt sig slog insikten om deras journalistiska skärpa ner hos mig med en kraft som skakade om mig. Mitt i allt flams, turades de om att rabbla upp flertalet konstigheter som vi pratat om tidigare! De hade kopplat in högväxeln i sina journaliskpräglade hjärnor! De var redan sena till ett möte som bokandes in dagen innan. Allt handlade om kommande projekt. De skulle åka till USA om någon dag. Jag trodde mig förstå att Filip och Fredrik inte alltid har en lång och mödosam väg från idé till filmstart. Det kan säkert bara röra sig om någon dag. Därmed är de något av haverister i Tv-produktionens värld. De bryter mot de vanliga normerna för hur Tv-underhållning görs. Andra skulle säkert se på deras arbetssätt som att de har tur som lyckas greppa efter ett nytt halmstrå. Jag tror på killarna! De är en duo där framförallt Fredrik kliver in i en spelad roll. Detta är två bra ingredienser för en lyckat Tv –framtid. I fallet de skulle ändra karaktär, skulle de rasera den grund de står på. Det är lite av att ”ge folket det folket vill ha”, ”jultomten ska se ut på ett visst sätt”. De är skärpta journalister som omger sig av journalister som medarbetare. Nu har de ett starkt varumärke. De är medvetna om att allt de kan göra är att hela tiden tänka framåt. Hitta nya projekt innan det som de sysslar med tar slut. Jobba vidare utan att ens hinna kasta en blick bakåt för analys eller självkritik. Tv-produktionsbranchen är enormt konkurensstinn. Dagens ”produktionshjältar och Tv-personligheter” är lätt utbytbara utan att någon sörjer mer än någon dag, alldeles oavsett hur stora ”storheter” de för tillfället kan tyckas vara. Filip och Fredrik är mycket medvetna om detta.