Att skylla på andra

Det va bättre du hade tatt andra vägen, skrek den tjocka farbrorn åt mig. Jag stannade och såg till att min hund satt ner. Jag tittade frågande på gubben som försökte baxa in sin vilt skällande jättehund i hundburen. Menade gubbfan att jag skulle ta en omväg till mitt hus bara för att hans hund skäller på andra hundar! De va bättre du tatt andra vägen skrek farbrorn högre samtidigt som han viftade med ena handen. – Du är stor, tjock och dum och gör klokast i att hålla käften skrek jag tillbaka åt farbrorn som flydde in i sitt hus.

Ja, då har jag gjort en ytterligare god gärning som syftar till att göra världen till en bättre plats. En födelsedagspresent till mig själv och till andra grannar, tänkte jag när jag fortsatte hemåt. Hunden är en stor best som mycket väl kan vara snäll men åtminstone tanten har ett helsike när hon måste rasta den. Hon går längst med en rak gata så att hon aldrig har långt till en lyktstolpe att hålla fast i när hunden vill använda henne som släpankare då den fått syn på en annan hund. För något år sedan hade den kommit lös och låg och tryckte mitt på en stor väg. Jag blev så förbannad att jag band upp min hund en bit därifrån och gick fram till hunden, kopplade den med min livrem, tog hem den och kopplade den vid sin löplina. Kanske var tanten hemma?
Förra året anföll den min och min dotters hund. Vår hund fick ett tag i nacken på den och släppte inte taget trots att den stora slängde runt i försök att komma åt den. Jag kopplade ett strupgrepp på besten och kastade sedan iväg den en bit samtidigt som jag skrek åt den…..Så ska man inte göra men det funkade då. Jag tog kopplet från den förstelnade tanten, kopplade hennes hund och frågade om hon kände at hon klarade sig. Hon sa inget utan stod där vid en lyktstolpe och höll sig fast. Varför besten vill äta upp de flesta andra hundar är en gåta för mig. Att den vill äta upp min dottern hund är inte konstigt….den är inte stor, vältränad, söt och sannolikt uppkäftig….Precis som jag är...och jag retar massor…

Nu pågår generationsväxling i ”svampområdet” i Färjestaden. De äldre flyttar ut och småbarnsfamiljer flyttar in. Bara på den gata jag och mina barn bor på (stora barn) har det flyttat in tre småbarnsfamiljer det senaste året. Det är mestadels mammor som är hemma med barnen och ute och går. Hur känns det för mammorna att 20 meter framför den cyklande telingen se en tant hålla fast en jättehund med båda händerna och luta sin kroppsvikt bakåt när hunden vill något annat än vad tanten vill?

Visst är det synd om det äldre paret som inte insåg att en liten irländsk varghund blir till en stor irländsk varghund som är avlad till att springa ifatt stora vargar och döda dem…När hundägarna kräver att omgivningen ska anpassa sig till deras problem…då har de ändå passerat en gräns. De ska ju inte få rätt att göra sina problem till andras. Det är fel att skylla sina egna problem på andra / Kenneth 26 september 2008

Saknar känslan

I anteckningsbokens första blad står det: 1978
Gädda: III
Abborre: VIIII

Jag var 12 år och världen tedde sig så allvarlig och viktig. Allt kretsade till att försöka bli en skicklig fotbollsspelare, förneka att jag hade talang för löpning, försöka fånga fisk och i största allmänhet bli lika framgångsrik som min lite äldre kusin var. Jag hade fått mina första kärleksbrev från ett par flickor i klassen men hade börjat inse att de kanske inte bara ville spela fotboll och spela kula med mig. Det var knepigt att hantera att de ville pussas istället för at hänga med till fotbollsplanen.

Av någon anledning har jag glömt stora delar av mitt liv men när jag tvingas plocka i ordning lite bland alla papper så konfronteras jag med noteringar.

Jag saknar känslorna som jag hade då….av förväntan, glädjen att få komma till aborrstället en sommarkväll. Känna hur pulsen stegrades när man fick en fisk på kroken eller när man kom innanför straffområdet med bollen och lite senare känslan av att vara så förälskad att man insåg att man hade förlorat fotfästet i tillvaron. Idag är förmågan till att kunna känna samma känslor borta.

För en vecka sedan frågade jag en bekant till min bror om denne hade lust att följa med ut med båten för att kolla om det finns någon fisk. Den 77 årige gentlemannen och livsnjutaren sken upp. Både han och jag började rota reda på våra utrustningar. Min används en gång varje år för att försöka fånga lax. Mannens utrustning hade fått vila längre….sådär 15 år. – Men jag får ett nytt fiskedrag varje födelsedag, sa mannen.
Solen började gå ner och det var stilla. Mannen började berätta sina fiskeminnen…allt från ”Blue Marlin-fiske” i Medelhavet till aborre fiske i Trosa skärgård. Jag kan tänka mig att han förnam liknande känslor som han hade som grabb en sommarkväll vid aborrstället i Trosa skärgård. Vi fick ett par gäddor. Släppte tillbaka en och tog upp en till hans fru. – Hon vill ha pepparrotsgädda men jag har släppt i så många gäddor i mina dar att jag vägrar köpa en gädda i en fiskaffär till henne, förkunnade mannen. Jag log och kände igen mig i hans ologiska resonemang som ändå har en viss naiv charm.

– Det var säkert sista gången i hans liv som han fiskade, sa min bror efteråt. Sannolikt har han rätt! Mannens hälsa vacklar. Förmodligen säger hans instinkt samma sak som min – vi hade en riktigt fin naturupplevelse. Mannen flyttar tillbaka till Stockholm om en månad. Det får nog bli så….att det blev hans sista fiskeäventyr. Vårt fiskeäventyr blir ett fint sista minne som passar att bli det sista. Man ska lägga av när det är som bäst! Visst kommer vi att sakna honom men vi vet alla vad som kommer….och vi vill inte att vår bild av honom ska vara som sjuk och kraftlös. Vi vill minnas honom som en glad, rolig, klok, skärpt gammal äventyrare med en bil på mer än 400 Hk och som oftast tålde fler drinkar än vad vi mäktade med.
När jag tänker efter kan jag kanske förnimma något av den känsla jag hade som 12 åring och som gjorde livet så viktigt. Det har att göra med ”Back to Basic”.

Kenneth