Arbetskamrater

Fredagen den 18 december 2009, tackades alla av......Det var avgående chef AF Eva Hansson som styrde....alla tackades av utom jag......jag lämnade förvisso innan ceremonin var över....eftersom jag förstod vad Hansson höll på med.

Idag valde större delen av personalgruppen själva att tacka av mig...detta efter initiativ då några tyckte att Hansson hade passerat alla gränser i fredags.

Detta är mitt e-postmeddelande till alla medarbetare.....arbetskamrater:

Ämne: Tackar!

Ni överraskade mig verkligen med er avskedsuppvaktning. Det var mycket snällt och det fick mig att tappa fattningen. Jag är van vid att agera i motvind, så van att jag inte längre har kvar förmågan att förvänta mig att bli respekterad eller uppskattad.

Er gest var sannolikt det finaste jag varit med om under många år.

Jag försvinner en kortare tid från myndigheten men jag återkommer - lika säkert som en herpesblåsa - ....i alla fall om ingen ny lag som träder i kraft inom kort, ändrar rättsläget radikalt


God Jul och ett Gott Nytt år!

Kenneth M Forsberg

Saknad av att inte sakna

Vad händer när libido har fått tyna bort så att det enda som vittnar om dess tidigare existens är minnesanteckningar?

Vad händer när slaget är vunnet…när du så som rättvisans - och de svagas förkämpe står ensam kvar på slagfältet och du inser att du inte känner glädje över att rättvisan har segrat och att de som har missbrukat sin makt är förpassade till ett ställe där de inte kan skada någon mer?

Jag vet vad som händer…..du går vidare…du går vidare eftersom det är en person – en ung person …någon för framtiden, som behandlar dig som mentor.

Du går vidare eftersom du inser att din uppgift i livet inte är slut riktigt ännu.

Trots att du känner saknad av att inte sakna och inser att du är ensammare än någonsin, gå du vidare…..

Ett ljus på deras stig….

Till minne av Jan-Erik Gustafsson…..

Hördu Kenneth! Hon är mycket yngre än vad jag är och vill ha barn…., sa Janne. – Äh….det är väl ok för dig. Du kan ju börja trappa ner din insats i företagen och stegvis låta andra ta över. Sedan kan du ju ha ett par småttingar runt dig när du allt mer ägnar dig åt att fika, ge stöd och prata med folk som kommer till dina firmor, sa jag.


Detta var för ganska precis 10 år sedan – på Jan- Erik Gustafssons 50 års dag. Ett år senare blev han pappa till tvillingar. Då hade våra yrkesvägar skiljts åt men vi höll kontakten. En kontakt som blev allt glesare varefter åren gick. För tre år sedan ringde en chef för ambulansen på en ort i Norrland upp mig. ”– Janne har sagt att du är skicklig”, sa rösten. Janne och jag hade inte haft någon kontakt alls under minst 1,5 år och ändå hade han varmt rekommenderat mig till att arbeta med ambulanssjukvård!

I mars eller april mötte jag honom vid en bensinmack. Han sa att han snart skulle fylla 60 och jag svarade helt ärligt att han inte alls såg äldre ut än då han fyllde 50.


Nu börjar sommaren snart övergå i höst. Idag pratade jag med en av hans söner och undrade hur det är med Janne. Han dog hastigt för en tid sedan, svarade sonen. Jag blev torr i munnen. Det kändes som om mitt hjärta hoppade över några slag. Sonen upprepade vad han sa.

För mig är det en väldigt stor förlust. Det är otroligt nog dessutom en förlust som jag inte ens hade förstått att jag har åsamkats. En man som Janne, kan helt enkelt inte bara dö utan att lokaltidningarna fylls av den hemska nyheten! Men så måste ändå ha skett! En man som Janne, som alltid tog de svagas parti och som med stor effektivitet fullkomligt pulvriserade dem som medvetet bar sig illa åt…..en sådan man kan inte dö utan att det bildas ett påtagligt hålrum någonstans - i synnerhet vid ambulansen i Mörbylånga. Där borde det helt enkelt endast finnas kvar ett enda stort svart hål! Sonen berättade att de sista året hade Janne börjat varva ner….han hade barnen omkring sig och ägnade sig mer åt att finnas till hands, prata och fika med besökare på företagen.

Vänskap är inget som mäts i hur ofta man håller kontakt. Sann vänskap sker när två personer delar tankar och värderingar och känner att det som den ene tar sig för är samma sak som jag själv skulle göra. Då har en osynlig allians skapats. Denna allians är oberoende av tid och rum. Jan-Erik Gustafsson var den enda vän jag har haft. Och eftersom jag under mina 43 år endast har blivit allt mer komplex som människa, lär jag aldrig mer kunna känna vänskap. Jag visste att om det allra värsta skulle hända, så fanns Janne där oavsett hur lång tid som skulle ha förflutit sedan vi arbetade ihop. Nu känner jag av det svarta hål som helt enkelt måste finnas vid Lertaget - platsen där han hade sin bostad och sin ambulans….sitt liv. På samma gång misstänker jag ändå att Janne visste om att det snart var dax och att han hade någon slags insikt om att han inte skulle lämna efter sig ett stort svart hål av tomhet och av handlingsförlamning.

Jag tror att han tänkte ungefär som i Björn Afzelius text ”Ljuset”…..”Jag stod vid det rytande havet i natt och såg ut i rymdens evighet…..och jag såg en svag men tydlig glöd…jag såg att nya stjärnor föds….så fast det var dax, var det ändå inte svart. Där ute tändes nya ljus….så innan min låga flämtar till och skymningstimman tiger still…vill jag vara ett bloss för dem som följer oss….en tid …ett ljus på deras stig”

Ja, ”Janne Touring” det lär du alltid vara….för mig och för många andra…./ Kenneth

Början av augusti 2009

Kalmar Triathlon

Jag gjorde en katastrofal tävlingsinsats i årets upplaga av Kalmar Triathlon men jag kom ändå runt för 14 gången på raken…..min enda stora fan…min åldrande mor….gjorde sitt bästa för att filma mig när jag gick 20 km av maratonloppet…..Klippet nedan förmedlar det hela på ett bra sätt med både humor och allvar….Hon närmar sig 65 år men tycker ändå att hennes medelålders son är viktig nog för att lägga timmar åt att köra längst med cykelbanan….vänta i någon timme längst med löparbanan för att försöka filma mig med en kamera som hon i bästa fall endast har en aning om hur hon ska hantera. Det säger mycket om vilken fin kvinna hon är….Under 14 år har jag gjort slut med tre ”flickvänner”…ja, så är det och jag ångrar inget om jag så förbli ensam resten av livet J…eftersom de har valt att inte ens ta sig tid att heja på mig en enda gång under de 11-12.5 timmar jag håller på med tävlingen en enda gång varje år. – Ja, den som inte visar mig det minsta respekt, förtjänar inte min närhet. Det har inget alls att göra med ”att man ska vara glad över att inte vara ensam” eller att ”hon som var så….fin, vacker….osv”. Det handlar om vanligt djävla bondförnuft!

Kalmar Stadsfest blev en….stadsfest där såväl Grevar och Baroner som mindre rika individer var välkomna. Heder åt Destination Kalmar och åt tomtefar, Åke Andersson!

Precis som på julafton, fick alla något. Jag skäms nästan att jag tog betalt när jag tjänstgjorde som ordningsvakt men så som fattig tjänsteman behöver jag pengarna. – Nåväl, mitt uppdrag som ordningsvakt under den familjevänliga stadsfesten gav mig tid och utrymme för att lösa mina uppgifter lite mer diskret och smidigare än vad som så ofta annars är fallet. Jag skulle alltid vilja lösa mina uppgifter så som jag kunde lösa fallet med den svårt sjuke och försupne gamle man som utan tänder men med en öl inköpt för 13 kr på ICA, hade satt sig bland familjer med småbarn. I sann ”stadsfestanda” hade jag tid att gå fram till, honom, vänligt parera slaget han gav mig eftersom han var övertygad om att jag skulle stjäla hans öl, prata lugnt med honom och leda bort honom till grässlänten vid teatervallen där han i godan ro kunde få avnjuta sin öl och titta på folk som, studsade ”buggyjump”. Mannen tackade mig upprepade gånger! Det fick mig att undra en del om hur han är van att bli bemött. Apropå bemötande, hamnade jag som ordningsvakt fyra meter från den åldrande Christer Sandelin – ”Style” då han inför 120000 förväntansfulla besökare skamligt nog hastade över fem av sina gamla klassiker och patetiskt nog inte insåg att han inte är 18 bast längre. Detta samtidigt som jag såg en utfattig mamma med missbruksproblematik lysa av lycka då hon såg hur glad hennes 15 åriga dotter blev……

Kalmar stad bjöd på detta…

Någon borde ha pratat med Sandelin efteråt men lika sen som han var till sitt uppträde, lika snabb var han med att lämna sin publik som han knappast längre förtjänar. Nu avslutar jag med att gå över alla tänkbara gränser, men jag menar uppriktigt att det människovärde och erkännande som Destination Kalmar har visat Kalmarborna under blott tre dagar, genom Stadsfesten är långt mycket viktigare än det som Kalmar kommunfullmäktige uppnår under ett helt år. Jag är stolt över att ha varit en del av det hela.

Kenneth M Forsberg, Ordningsvakt Larmtorget

Nattlig förmån

Nej, det är ingen som spelar med hög bas! Ljudet jag hörde långt inne i campingområdet, kom från andra sidan Kalmar sund – från Kalmar. Livemusik från någon av nattklubbarna spreds 6 km över Kalmar sund och var tillräckligt högt för att kunna störa gäster som har svårt att sova.

Jag stod där i mörkret, ute på en brygga och såg alla lampor från Kalmar stad, det var alldeles tyst på campingen och ljudet från de stilla dyningarna som slog in mot stranden blandades med ett och annat kväkande från grodor. Jag gillade det! Dessutom fick jag betalt för det. Det blev på så sätt legitimt för mig att smyga omkring längst med stranden. En tanke slog mig! Tänk om det finns andra som verkligen gillar vissa av sina arbetsuppgifter! Tänk om det finns brandmän som verkligen fängslas av elden på samma sätt som jag fängslas av natten, mörkret, ovissheten att inte kunna ha vetskap om vad som finns i mörkret men ändå med en övertygelse om att just jag och just då, är det mest skrämmande som någonsin kunde ha funnits i mörkret och att just detta är en trygghetsfaktor som innebär att jag kan tänka rationellt för att på bästa sätt kunna fungera som en liten ”hustomte” (fast med ordningsvaktsbricka) för campinggästerna.

På samma sätt som när det gäller den klassiska hustomten, behöver ingen veta exakt vart jag finns, ingen behöver höra mig komma fram ur mörkret. Jag kan arbeta för säkerhet på ett sätt som innebär att jag stör andra så lite som möjligt. Jag hör bilar som är på väg till campingen vid fel tidpunkt, med fel hasighet och med fel passagerare, innan de har hunnit fram till de sovande gästerna och hinner därför vägleda bort bilar som är på fel plats och vid fel tid, innan speciellt många hinner bli störda. Ibland kan vissa jobb om natten, vara en förmån.

/ Kenneth

Festivalmöten i Hultsfred

”Vet du vad!” – Nää, svarade jag och flyttade min blick från att avspana kåkstaden av tält i horisonten i jakten på tjyvar, till grabben jämte mig.
Klockan var 03.50 och mina 16 timmars patrullering som ordningsvakt skulle snart vara över. Jag gled fram som i ett töcken. Men redan då jag endast hade hört hans röst, hade mina övriga sinnen förberett mig på att killen som hade slagit följe med mig var en gamling. Lukten av honom avslöjade att det var fråga om en festivaldeltagare som gjorde sitt bästa för att hålla sig någorlunda ren. Det är knappast något som den yngre generationen på en festival har som högsta prioritering. Killens doft förde tankarna till ”grönt äppelschampo á la 1982”. Doften fungerade som en larmsignal till mina avsomnande hjärnceller. Jag hade en gamling på minst 25 bast vid min sida! Jag stannade upp, tittade på honom och förberedde mig på killens kommande verbala attack.
”Alla vakter säger att det är en fördel att vara cynisk när man jobbar här”, sa gamlingen. – Håller inte med, svarade jag. ”Hurdå”, sa gamlingen.
Satan….en slug djävla journalist, tänkte jag. För det är ju så, att det nästan enbart är journalister som inser hur effektivt ordet ”Hur då” är.
– Jo.., det är väl inte ok att använda ironi och cynism på ungdomar som inte har hunnit lära sig vad ”cynism” är för något. Däremot är det rimligt om jag som ordningsvakt har förmåga att använda humor….framförallt att kunna ”bjuda på mig själv”. Jag lägger alltså min röst på ”humor”, sa jag.
Detta blev inledningen till några exotiska minuterar av sällan skådat slag i festivalhistorien. Dialogen utvecklades snabbt från ett inledande ”Vet du vad” till ”Marslows behovsheriaki”. Killen, som var på flykt från den akademiska universitetsvärlden, satte punkt för vårt möte med att ta festivalfunderingarna till den ultimata nivån - själv-transcendens – studiet av mänsklighetens högsta potential. När jag svängde av från vår gemensam väg, in på ett område som är förbjudet för vanliga festivaldeltagare konstaterade vi att vår dialog hade nått sitt högsta tänkbara stadium. Vi hade fört ett samtal som stegvis avfrämjade oss från allt som kan förknippas med festival, för att vid den akademiska dialogens klimax, ändå inse att vi inte alls förde dialogen ut i akademins ”hyperrymd”.
Nejdå, vid den yttersta gränsen för vår korta akademiska dialog hamnade den på en nivå som faktiskt återfinns på festivaler! Den som vill hitta dialogen, följer bara den mystiska röklukt som löper som en snitslad bana mellan tälten. Jag lovar att det förs lika avancerade diskussioner som vår, i vissa rökfyllda tält.
För att avrunda det hela; På en festival kan den slipade akademiske forskaren och den mindre beläste men ack så intellektuelle ”flummaren” mötas i rörande samförstånd. Det är något av det viktigaste och vackraste som förekommer på en festival. Det är ju ändå så att de allra flesta besöker festivalen för att i första hand möta andra människor.
/ Kenneth M Forsberg – en f.d. festivalvakt

Förväntningar förblindar

I lördags sprang jag en mil med min son som var hemma från militärtjänsten. I söndags cyklade jag ett par mil med min dotter som hade som skoluppgift att träna ett längre pass. Vi cyklade till en speciell strand med sandbankar. När barnen var små, åkte vi ofta dit för att grilla och bada. Dessa två händelser gjorde att jag kände att helgen blev riktigt lyckad. Jag tror att det är väldigt lätt att ställa krav på kommande helg, kommande midsommar, kommande sommar, kommande..., så höga krav att när alla de andra fina ögonblicken i livet missas. Det går faktiskt inte att bestämma sig för att en specifik händelse ska bli något extraordinärt. Snarare är det så att förväntningarna förblindar och tar bort fokus på de extraordinära och minnesvärda händelserna som vi faktiskt upplever. / Kenneth

Tänk annorlunda

Jaktkläder är gröna eller camouflage färgade. Det är ju bra eftersom jägaren smälter in bättre i naturen om denne är klädd på ett sådant sätt. Ovanpå allt det gröna ska jägaren bära en signalröd väst och dessutom ha ett signalrött band runt mössan. Det är ju bra eftersom en jägare som syns kan undvika att bli skjuten av andra jägare.

Varför görs inte jägarkläder i signalrött?
…………………………………………………….
Den som skaffar flera småbarn samtidigt som huset byggs om och konjunkturen sviktar med följd av att arbetet inte känns lika tryggt som tidigare, är det synd om.

Livet blir till en fälla som inte ger utrymme för att vårda sig själv eller sina relationer. När bygget är klart är relationen över, fast det är inget man vill erkänna. När makarna ser sig själva i spegeln undrar de hur det kan komma sig att de inte känner igen sig själva. I deras inre bild ser de alltjämt ganska lyckliga ut, välmående och sannolikt 8-10 kg lättare. Makarna skräms över att de inte längre vet vem de själva är. De har tappat kollen på sig själva, sin relation och sina barn. Under dessa intensiva år har barnen hunnit växa upp från den nyfikna 2-5 års ålder. Åldern då de präglas som mest är över. Efter 5 års ålder har de nästan sin ”kognitiva verktygslåda” klar. Därefter interagerar de sin grundläggande kognitionsprogramering med omgivningen. Deras finaste minnen är då pappa kunde ta sig tid att läsa en saga för dem. Mamma och pappa har ofta dåligt samvete. De inser ganska snart att samvetet inte blir bättre av att de köper en massa prylar till barnen. Detta gnager i samvetet och är en bidragande orsak till att den 35 åriga pappan har drabbats av kärlkramp som han dessutom förnekar.

Att överösa barn med prylar som de inte kan realtera till, innebär endast att man gör den en ”björntjänst”. Varför inte åtminstone försöka ta tillvara tillfället när de är små och låta dem drömma sig bort i sagornas och mytologins värld? Faktum är att de flesta sagor bygger på uråldrig visdom. Kunskap har alltid förts vidare genom ”berättartradition”, oftast kamouflerat i form av en saga.

Barn gillar när vuxna som de kan realtera till, läser för dem. De kan lyssna om och om igen på samma saga och kan den utantill men de lyssnar ändå på den. En orsak är att de läser in tonfall och dessutom etablerar trygghetsband till den som läser (John Bolwing har skrivit en del om detta). Det betyder så mycket och är så enkelt…ändå är det sannolikt få mammor och pappor som tar en timme av sin tid en kväll, läser för barnen och spela in det för att bränna en cd skiva som barnen kan lyssna på när de själva känner för det!

Visst är mina två exempel, (jägaren och barnen) logiska! Det är enkla tankar som ändå de flesta människor kan hålla med mig om, ändå är det åtminstone så att det är ovanligt att någon klär sig helt i signalrött i skogen och det är sannolikt ovanligt att föräldrar läser in sagor till sina barn.

Den som tänker annorlunda ”faller utanför ramen”. Det är inte ok, trots att all utveckling, trender i samhället och mode, ”skriker ut” budskapet som gruppen ”Noice” gjorde under början av 1980-talet- ”Jag vill inte vara som alla andra, för jag vill va mig själv” eller som Monthey Phytons klassiker – ”We are all different….I´m not”

/ Kenneth

Livet är en komedi

En tidig morgon i februari. Jag var ute med jycken och såg en dam med gångstavar korsa gatan för att gå mot mig. – Tänk om jag vore mindre intelligent. Då skulle jag också tycka att det är kul här inne, sa damen. – Hmm….ok, sa jag med ett förvånad men välvilligt ansiktsuttryck samtidigt som jag analyserade damens tänkbara beväpning.

– Ja, du skev ju så i din bok, sa hon. Jag andades ut och kände att jag kände igen citatet, så det fanns med någonstans i något jag har skrivit. Damen började berätta om sitt egna bokprojekt. Efter en stund kom jag på att citatet hon avväpnade mig med var en del av det jag skrev som jag menade att en s.k ”Glaumormodell”- dem som ser bra ut men är för korta, har för stora bröst och läppar för att kunna vara vanlig modell, sa i Big Brother. Hon heter Elita och hennes humor är klart underskattad. I det stora hela, är den en större tillgång för henne än hennes utseende.
Damen med gångstavarna berättade att hon har upplevt många komiska situationer i sitt liv. Dessa vill hon skriva ner till en bok.

Det var en bra idé! Jag tror att de flesta har historier att berätta, säkert flera händelser med komiska inslag som har utspelat sig inom släkten.

Ett exempel på detta upplever min släkt just nu. Berättelsen börjar med att min ena lillebror tog med sin familj till Egypten för att plaska runt och fotografera fiskar. Jag och en maskinchef på oljetankers, har fått uppdraget att turas om att varje dag ta ut familjens kaniner för att klappa dem och ge dem mat. Nåväl, jag lämnade en undervattens kamera till min brors sambo eftersom min bror skulle möta upp på Arlanda. Jag hade packat med laddare och minneskortsläsare i en smidig förpackning. Allt de behövde göra var att köpa en 1 GB lågpris minneskort som jag har använt i kameran. En timma innan planets avgång ringer min bror mig med andan i halsen. – Du, vad för minneskort ska de va? – Köpt ett för max 100 kr 1 GB, finns på Netto och Coop forum, sa jag. Kanske 10 minuter senare ringer han igen…..-Är på MediaMark, fixade ett för 260 kr…,deras billiga funkade inte…-Ok, om du hade tänkt efter lite tidigare så hade du sparat en slant, sa jag.

Efter första dagens plaskade i det turist- och urinstinna vattnet på max en meters djup, får jag ett SMS. ”Kameran tar bra bilder och fiskarna är fina, men glömde du skicka med laddaren?” Jag förklarar att jag var noga med att visa hans sambo att laddaren var med och att jag misstänker att en laddare till en Pentaxkamera bara kan fixas via flygplatsens affärer och att den inte är billig.

Dagen efteråt, när jag jagar deras ena kaninfrånhelvetet, runt omkring i deras hangar till garage, skriver han: ”Jag har oflyt med din kamera. När jag hade fixat en ny laddare för 400 spänn och tog ur batteriet var det blött! Jag har torkat batteriet i solen och dessutom med hårtork men kameran är död”. Sorry men din vattentäta kamera var inte alls vattentät. Jag har bara varit på 0,5 meters djup med den.”

Det var länge sedan jag hade så roligt….Jag skrattade så att kaninhelvetet blev alldeles paralyserad så att jag kunde fånga in den. Min smarta och stenrike lillebror har inte en aning om att batterier inte tycker om att hettas upp…..


Jag skickade ett SMS till honom där jag förklarade att jag hade visat hans sambo att kameran endast är vattentät om man låser batteriluckan.

Storyn lär inte sluta med detta….Lillbrorsan har förklarat att han ska köpa något annat för kanske max 2000 kr så han kan fortsätta att plaska runt bland kissande barn och pensionärer på 0,5 meters djup – för att föreviga några akvariefiskar…


Efter några dagar kommer lillbrorsans rapport om det som han och hans 8 åring sysslar med när de inte plaskar efter akvariefiskar: Dag 1- första bollen! Den köptes in i stockholm dagen före resan. På stranden tog jakob och jag hand om fotbollsmålet
i ett tidigt skede. Efter ca 20min en sten hård träff med vristen. tjong sa det bollen flög tätt över det högra krysset.
Bong!!!Rakt i knoppen på hotellets enda kamel. Ojdå! Kamelen överlevde men bollen studsade in i några buskar med 2 stora taggar som följd.

Dag 2-Andra bollen(splirrans ny)! Jag stod i mål när jakob sulade iväg bollen med bra tryck. bollen flög snabbt över ribban och träffade den största jävla tysk som någonsin varit i detta ökenland. Han vacklade till men lyckades hålla balansen och vande sig om. Jag pekade på jakob. Alla skrattade!

Dag 3- Vi reklamerade bollen från igår. Den gick sonder!

Obs det är riktiga läderbollar vi spela med, inga plasisar.


Mitt råd till lillbrorsan blev att han ska vara glad att han tog med sambon så att han har något att ersätta kamelen med om den trots allt dör...

När folk inser att det sker mycket som är komiskt omkring dem, får yrkeskomiker skärpa sig. De har att mäta sig med själva livet som sådant – en komedi….

/ 17 april 2009, Kenneth

Jag ämnar sänka er- kom till mig jag bjuder på te

Kanske är det en sägen utan substans? – Nåväl för min del bryr jag mig inte om vilket. Jag gillar att kaptenen på fartyget från England meddelade den tyska u-båt han hade på kroken något i stil med: ”Gentlemän, jag kommer att sänka er, jag föreslår att ni sätter er i livbåtarna och kommer hit. Vi har varmt te åt er!

Idag ligger det flera U-båtar mellan Karlskrona och Ölands södra udde. Jag tänker ofta på händelserna och vad det betydde. Att det var krig och att de var fienden hindrade inte engelsmännen från att visa andra människor respekt. Kriget var en rent akademisk historia och att sänka fienden var en ren formalitet och inget personligt.

Jag tänker på – och undrar vad det är vi har förlorat. Den som är artig idag och förklarar något i stil med: ”Jag sänker dig men bjuder in dig till att rädda din heder”. Den personen tas inte på allvar. Istället går kaptenen under med skepp och besättning under förnedrande former. – Varför…varför…varför? Självdestruktivitet är inget hedervärt. Det visste man under 1940-talet men det vet man inte idag. Då insåg man att det enda man kan göra när man är på väg att förlora, är att försöka minska förnedringen. Kaptenerna slutade att gå under med sina skepp under 1800-talet. Idag har man glömt detta.

/ Kenneth

14 mars 2009

7 grader, västlig vind 2 m/s. Det var vår! Jag kände att jag hade ett lättare steg än på länge när Falcon –”The dog” - och jag sprang vanliga milrunda i skogen. Vi – jag – stannade till på ett ställe. – Japh, blåsipporna slår ut helt om det bara blir en solig dag! Mina tankar fladdrade iväg och jag tänkte på min son som jag pratat med någon timme tidigare. Han var hos sin mamma, hemma på permission från Helikopterflottiljen. Bland det första jag såg när jag klev in i hallen, var hans uniform som hängde på en galge. På kavajen satt en medalj i silver och den himmelsblå baskern låg på hallbordet, prydligt över handskarena så att förbandstecknet glittrade. Det var bara sex veckor sedan han ryckte in. – Jo, jag lyckades bra på skjutningen. Det var jag och en till på kompaniet som tog medaljen, sa han. …Grabben är stor….han hade aldrig hållit i ett eldhandvapen ram tills för sex veckor sedan….nu ses han förmodligen som ett ämne till att utbildas till prickskytt. Det känns inte som en lång tid då han var så förbannat liten, osäker och rädd. Då – efter skilsmässan var det bara han och jag under några månader och i testade flera olika idrotter. Några gånger när jag inte var inne i träningslokalen för fäktning, hela tiden, satt han under ett bord med sin värja intill sig….11 år senare, är jag säker på att han löser de flesta tänkbara svårigheter som livet kan tänkas erbjuda.

Om ett par dagar ska han börja vakta Kungafamiljen. Första passet blir en månad. Hans tjänst består till största delen av att vakta Kungafamiljen. Jag hade inte sprungit speciellt många meter innan jag hade konstaterat för mig själv att jag har lyckats förbannat bra med mina barn! Min roll som pappa har förändrats gradvis. Det är så det ska vara. Den som inte kan känna sig stolt när det är ett faktum att baren har vuxit upp till medborgare som klarar sig bra i samhället, den föräldern är det synd om. Den förälder har missuppfattat sin roll som förälder. Min dotter då? – Jo, hon är lysande i skolan på danslinjen och till modellfirman har en och annan yngling anslutit sig i försök att nå henne genom mig.


Jag och Falcon fortsatte ner till hamnen. Det kändes som det kan kännas på en försommarkväll. Då är det toppen att vara ute på en pir i hamnen. Luften och ljuset är annorlunda där och det är rätt plats om man vill försöka få nya perspektiv i tillvaron. Har man tur, kommer en eller annan mink fram…..Jag gjorde en kortfilm om en övervintrande båt där.. Ska försöka få in den i hemsidan.


Hamnen och piren fungerar som en inspirationskänna och en kraftkälla. Behöver nog inte så mycket mer av livet än så. / Kenneth

Vem är du?

Jag skulle vilja hävda att vi är summan av de roller vi iklär oss i. Den som hävdar att denne inte ”spelar” några roller, borde nog tänka efter lite.

Papparollen till en treåring är inte samma roll som försäljarrollen, militärrollen, föreläsarrollen eller någonting annat. Jag är helt säker på att poliser från Skåne inte lär sina treåringar att använda ord så som ”Nigger”.

Rollerna lärs in. Ofta innebär högre utbildningar en inskolning till en yrkesroll. Inom den akademiska världen pendlar acceptansen för varianter av yrkesrollen, beroende på hur hög utbildning man har. En fil. Mag måste agera inom snävare ramar än en doktorand som ju är steget mot fil.dr. Den som har blivit fil.dr inser snabbt att dennes roll blir mer styrd än någonsin. För kanske 25 år sedan fanns det en och annan excentrisk professor lite här och var. Acceptansen har svängt. Dessa säregna individer har inte längre plats inom den akademiska världen.


Väldigt många ikläder sig en speciell yrkesroll på sitt arbete. Det skiljer sig sannolikt inte mellan en hög chef på Volvo eller en 19 årig snabbköpskassörska på Netto. Jag imponeras faktiskt ändå mest av kassörskan. Flera gånger har jag arbetat i nöjeslivet en lördagsnatt och träffat på en eller annan gäst som varit otrevlig, full och osmakligt klädd för att på söndagseftermiddagen möte henne när hon sitter i kassan någonstans. Då är hon helt inne i sin yrkesroll och bemöter alla kunder på ett trevligt sätt.


Självfallet är det så att Storstadens stela och arroganta ordningsvakt, inte alls är densamma mot sin familj och sina vänner. Ordningsvakten går alltså in i en yrkesroll som denne tror är lämpligast. Faktum är att jag skulle tro att den som på samma sätt skiljer sig markant i sin yrkesroll och i sin privata roll, har lättare att få distans till sitt arbete och kan därför göra ett bättre arbete när det väl skall utföras. Kvinnor dominerar inom allt som har med människovård att göra. Det är inte konstigt eftersom kvinnor är skickligare på sociala nätverk och att kommunicera. Jag har arbetat inom kvinnodominerade yrken omkring 15 år och känner av en tendens som visar att kvinnor har svårare att ”kliva ur sin yrkesroll” när arbetspasset är över. Det är ett problem eftersom ingen gagnas av det. Familjen ser sin mamma och partner som en ”vårdare” eftersom hon mentalt alltid är i sin yrkesroll. Vårdyrkens arbetsskador är till största delen en följd av ”utbrändhet”. Jag tror att det är viktigt att kunna växla mellan olika yrkesroller och att växla mellan närhet och distans. Polisen eller socialassistenten måste kunna försöka distansera sig från obehagliga händelser i sin tjänst som de i kraft av sin yrkesroll tvingats initiera.

Vissa yrken innebär att den yrkesutövande måste agera så att andra människor mår dåligt. Chefen för Volvo måste ge tusentals sparken och därmed göra sig själv till ”hatobjekt”. Glöm dock aldrig att det är priset som får betalas för att vara den som har mest att säga till om och att vara den som har högst lön!

Jag glömmer aldrig den kirurg som gick ifrån mig och patienten under det att han talade högt för sig själv…..-Detta är för svårt….jag överlåter åt den som är närmare Gud är jag…Efter en stund kom överläkaren. / Kenneth

Du lovade….

Du lovade ju …ta med mig till stranden. Jag var fem år och mina kompisar var borta på semester.

Du lovade ju…..en nykter julafton- för mina syskons skull.

Du lovade ju att hård träning skulle belöna sig.

Du lovade ju att utbildning skulle löna sig och att motgångar bara stärker.

Du lovade ju ett anspråkslöst familjeliv att fungera som ett ljusskimmer i natten. Ett sken som betyder att allt är bra och att det viktigaste hade uppnåtts.

Du lov…men VEM är du? ..Du som lovar mer än du håller?

- Jag är livet och jag lovar inte någonting!


Sov gott, M…

Kenneth

Mustasch- event i Vimmerby

27 december 2008. Mässhallarna i Vimmerby: 1300 gäster – varav två stekare - som betalade 200 kr för entrén . Åtta ordningsvakter, sex entrévärdar och två polispatruller hade en lugn kväll då endast en handfull gäster omhändertogs för fylleri.

Så skulle nog de flesta ordningsvakter sammanfatta kvällen. Jag är inte som de flesta ordningsvakter.

Därför berättar jag min korta och barnvänliga version:

Det är på event som nya trender skapas, men inom hårdrocken gäller alltjämt att en hårdrockare ska ha långt hår och helst vara klädd i svart. Det livligaste och samtidigt det starkaste uttrycket för trendskapande stod en undernärd yngling för. Jonas Sjöbeck hanterade en tung filmkamera som om den vore en taktpinne. Jonas Sjöbeck kör crossmotorcykel för medarrangören ”Mushasmetal” men tycker om ”det där med foto och film”. Han for runt som en liten ål med sin filmkamera bland gästerna och dök upp precis överallt där han inte skulle vara. Efter att ha trängt in honom i ett hörn för att försöka få koll på ”den lille hale fan”, framkom att Jonas endast hade ägt sin minidv Canon XL2 i två månader. Han hade köpt den för 10000 kr med en massa tillbehör. För något år sedan ägnade jag ett år åt dokumentärfilmareutbilding och produktion. Jag vet att nypriset för nakenversionen av kameran är omkring 45000 kr. Jag har inte hört talas om någon eventfilmare som hanterar kameran på det sätt som Jonas gör. Givetvis är hans unika teknik ingen garant för att en ny trend inom eventfilmning föds. Det krävs ju att redigeringen av filmen inte bryter av mot filmtekniken. Återstår att se om någon kan ta tillvara hans råmaterial på rätt sätt.

Pulsen i filmen måste spela den puls som vi kände av. En annan ordningsvakt förklarade att det är pulsen i nattklubbslivet som skapar suget att vilja ta ett pass varje helg. Därmed var han inne på något viktigt när det gäller event! Personalen på ett event måste trivas. Ingen få tillåtas vara en del av ett event bara för att tjäna pengar. Oavsett om man är fotograf, bimbo som kränger sprit, ordningsvakt eller polis, ska man göra sina arbetsuppgifter, men man ska dessutom trivas med det man gör. Först då, finns förutsättningarna för ett lyckat event. Detta fungerade den 27 december i Vimmerby! Jag är helt säker på att Bimbo….förlåt…den unga kvinnan…som sålde sprit, ler ett äkta leende på fotot av Jonas Sjöbeck med sin Canon XL2.

Jag gick alltså omkring, kände av stämningen och försökte snappa upp trender. Men det var inte därför jag fick en del av den förmodade kvarts miljon kronor som gästerna betalade i entré och i barerna! Naturligtvis tvingades jag utvisa några gäster som av olika anledningar ställde till problem för sig själva och för andra. Därmed slutar den barnvänliga versionen av min version av kvällen. Det är denna version som journalisterna på fotot, från Rox Media får….

Tack för allt!

Kenneth M Forsberg, ordningsvakt