Nattlig förmån

Nej, det är ingen som spelar med hög bas! Ljudet jag hörde långt inne i campingområdet, kom från andra sidan Kalmar sund – från Kalmar. Livemusik från någon av nattklubbarna spreds 6 km över Kalmar sund och var tillräckligt högt för att kunna störa gäster som har svårt att sova.

Jag stod där i mörkret, ute på en brygga och såg alla lampor från Kalmar stad, det var alldeles tyst på campingen och ljudet från de stilla dyningarna som slog in mot stranden blandades med ett och annat kväkande från grodor. Jag gillade det! Dessutom fick jag betalt för det. Det blev på så sätt legitimt för mig att smyga omkring längst med stranden. En tanke slog mig! Tänk om det finns andra som verkligen gillar vissa av sina arbetsuppgifter! Tänk om det finns brandmän som verkligen fängslas av elden på samma sätt som jag fängslas av natten, mörkret, ovissheten att inte kunna ha vetskap om vad som finns i mörkret men ändå med en övertygelse om att just jag och just då, är det mest skrämmande som någonsin kunde ha funnits i mörkret och att just detta är en trygghetsfaktor som innebär att jag kan tänka rationellt för att på bästa sätt kunna fungera som en liten ”hustomte” (fast med ordningsvaktsbricka) för campinggästerna.

På samma sätt som när det gäller den klassiska hustomten, behöver ingen veta exakt vart jag finns, ingen behöver höra mig komma fram ur mörkret. Jag kan arbeta för säkerhet på ett sätt som innebär att jag stör andra så lite som möjligt. Jag hör bilar som är på väg till campingen vid fel tidpunkt, med fel hasighet och med fel passagerare, innan de har hunnit fram till de sovande gästerna och hinner därför vägleda bort bilar som är på fel plats och vid fel tid, innan speciellt många hinner bli störda. Ibland kan vissa jobb om natten, vara en förmån.

/ Kenneth

Festivalmöten i Hultsfred

”Vet du vad!” – Nää, svarade jag och flyttade min blick från att avspana kåkstaden av tält i horisonten i jakten på tjyvar, till grabben jämte mig.
Klockan var 03.50 och mina 16 timmars patrullering som ordningsvakt skulle snart vara över. Jag gled fram som i ett töcken. Men redan då jag endast hade hört hans röst, hade mina övriga sinnen förberett mig på att killen som hade slagit följe med mig var en gamling. Lukten av honom avslöjade att det var fråga om en festivaldeltagare som gjorde sitt bästa för att hålla sig någorlunda ren. Det är knappast något som den yngre generationen på en festival har som högsta prioritering. Killens doft förde tankarna till ”grönt äppelschampo á la 1982”. Doften fungerade som en larmsignal till mina avsomnande hjärnceller. Jag hade en gamling på minst 25 bast vid min sida! Jag stannade upp, tittade på honom och förberedde mig på killens kommande verbala attack.
”Alla vakter säger att det är en fördel att vara cynisk när man jobbar här”, sa gamlingen. – Håller inte med, svarade jag. ”Hurdå”, sa gamlingen.
Satan….en slug djävla journalist, tänkte jag. För det är ju så, att det nästan enbart är journalister som inser hur effektivt ordet ”Hur då” är.
– Jo.., det är väl inte ok att använda ironi och cynism på ungdomar som inte har hunnit lära sig vad ”cynism” är för något. Däremot är det rimligt om jag som ordningsvakt har förmåga att använda humor….framförallt att kunna ”bjuda på mig själv”. Jag lägger alltså min röst på ”humor”, sa jag.
Detta blev inledningen till några exotiska minuterar av sällan skådat slag i festivalhistorien. Dialogen utvecklades snabbt från ett inledande ”Vet du vad” till ”Marslows behovsheriaki”. Killen, som var på flykt från den akademiska universitetsvärlden, satte punkt för vårt möte med att ta festivalfunderingarna till den ultimata nivån - själv-transcendens – studiet av mänsklighetens högsta potential. När jag svängde av från vår gemensam väg, in på ett område som är förbjudet för vanliga festivaldeltagare konstaterade vi att vår dialog hade nått sitt högsta tänkbara stadium. Vi hade fört ett samtal som stegvis avfrämjade oss från allt som kan förknippas med festival, för att vid den akademiska dialogens klimax, ändå inse att vi inte alls förde dialogen ut i akademins ”hyperrymd”.
Nejdå, vid den yttersta gränsen för vår korta akademiska dialog hamnade den på en nivå som faktiskt återfinns på festivaler! Den som vill hitta dialogen, följer bara den mystiska röklukt som löper som en snitslad bana mellan tälten. Jag lovar att det förs lika avancerade diskussioner som vår, i vissa rökfyllda tält.
För att avrunda det hela; På en festival kan den slipade akademiske forskaren och den mindre beläste men ack så intellektuelle ”flummaren” mötas i rörande samförstånd. Det är något av det viktigaste och vackraste som förekommer på en festival. Det är ju ändå så att de allra flesta besöker festivalen för att i första hand möta andra människor.
/ Kenneth M Forsberg – en f.d. festivalvakt