Till minne av Jan-Erik Gustafsson…..
Hördu Kenneth! Hon är mycket yngre än vad jag är och vill ha barn…., sa Janne. – Äh….det är väl ok för dig. Du kan ju börja trappa ner din insats i företagen och stegvis låta andra ta över. Sedan kan du ju ha ett par småttingar runt dig när du allt mer ägnar dig åt att fika, ge stöd och prata med folk som kommer till dina firmor, sa jag.
Detta var för ganska precis 10 år sedan – på Jan- Erik Gustafssons 50 års dag. Ett år senare blev han pappa till tvillingar. Då hade våra yrkesvägar skiljts åt men vi höll kontakten. En kontakt som blev allt glesare varefter åren gick. För tre år sedan ringde en chef för ambulansen på en ort i Norrland upp mig. ”– Janne har sagt att du är skicklig”, sa rösten. Janne och jag hade inte haft någon kontakt alls under minst 1,5 år och ändå hade han varmt rekommenderat mig till att arbeta med ambulanssjukvård!
I mars eller april mötte jag honom vid en bensinmack. Han sa att han snart skulle fylla 60 och jag svarade helt ärligt att han inte alls såg äldre ut än då han fyllde 50.
Nu börjar sommaren snart övergå i höst. Idag pratade jag med en av hans söner och undrade hur det är med Janne. Han dog hastigt för en tid sedan, svarade sonen. Jag blev torr i munnen. Det kändes som om mitt hjärta hoppade över några slag. Sonen upprepade vad han sa.
För mig är det en väldigt stor förlust. Det är otroligt nog dessutom en förlust som jag inte ens hade förstått att jag har åsamkats. En man som Janne, kan helt enkelt inte bara dö utan att lokaltidningarna fylls av den hemska nyheten! Men så måste ändå ha skett! En man som Janne, som alltid tog de svagas parti och som med stor effektivitet fullkomligt pulvriserade dem som medvetet bar sig illa åt…..en sådan man kan inte dö utan att det bildas ett påtagligt hålrum någonstans - i synnerhet vid ambulansen i Mörbylånga. Där borde det helt enkelt endast finnas kvar ett enda stort svart hål! Sonen berättade att de sista året hade Janne börjat varva ner….han hade barnen omkring sig och ägnade sig mer åt att finnas till hands, prata och fika med besökare på företagen.
Vänskap är inget som mäts i hur ofta man håller kontakt. Sann vänskap sker när två personer delar tankar och värderingar och känner att det som den ene tar sig för är samma sak som jag själv skulle göra. Då har en osynlig allians skapats. Denna allians är oberoende av tid och rum. Jan-Erik Gustafsson var den enda vän jag har haft. Och eftersom jag under mina 43 år endast har blivit allt mer komplex som människa, lär jag aldrig mer kunna känna vänskap. Jag visste att om det allra värsta skulle hända, så fanns Janne där oavsett hur lång tid som skulle ha förflutit sedan vi arbetade ihop. Nu känner jag av det svarta hål som helt enkelt måste finnas vid Lertaget - platsen där han hade sin bostad och sin ambulans….sitt liv. På samma gång misstänker jag ändå att Janne visste om att det snart var dax och att han hade någon slags insikt om att han inte skulle lämna efter sig ett stort svart hål av tomhet och av handlingsförlamning.
Jag tror att han tänkte ungefär som i Björn Afzelius text ”Ljuset”…..”Jag stod vid det rytande havet i natt och såg ut i rymdens evighet…..och jag såg en svag men tydlig glöd…jag såg att nya stjärnor föds….så fast det var dax, var det ändå inte svart. Där ute tändes nya ljus….så innan min låga flämtar till och skymningstimman tiger still…vill jag vara ett bloss för dem som följer oss….en tid …ett ljus på deras stig”
Ja, ”Janne Touring” det lär du alltid vara….för mig och för många andra…./ Kenneth
