Han drar sig fram och tittar på mig….och jag vet att det är nu det måste ske. För kanske sju år sedan var han en tröst, och källa till glädje för min son som for illa av skilsmässan. De senaste åren har han istället blivit en som suttit jämte mig i datorrummet och på något sätt fyllt en funktion för mig trots att det egentligen mest inneburit en börda för mig. Nu är han gammal och bakbenen hänger inte med sedan någon dag. Elvis leguan blev 10 år gammal och jag har förbannat svårt att göra det jag måste göra om en timme. Han måste få en spruta och somna in. Jag har redan grävt graven...
Kanske är det ett uttryck för min speciella personlighet eller kanske är det bara så att jag instinktivt känner mer för djur än för människor? Jag vet att ett djur aldrig kan vara elakt…de saknar helt enkelt en frontallob där förmågan att vara elak återfinns hos oss människor. I vilket fall som helst vore det inte enbart elakt av mig utan ofattbart grymt av mig att inte se till att han får somna in. Allt har en början och allt har ett slut, så är det med livet, relationer, vänskap. –Ja, jag är feg som flyr så snart någonting kräver min närhet en länge tid. Jag är rädd för smärtan jag kan komma att åsamka någon och för smärtan jag skulle kunna känna…..Att skiljas gör alltid ont oavsett om det är från ett djur som har en hjärna som en valnöt. När jag skrev klart var det dags att stoppa om honom i ett badlakan och packa i den stora väskan. För första gången bet Elvis mig. Det var ett långsamt hugg och han höll fast med käkarna en lång tid. Jag blev inte arg eller förvånad…jag började bara blöda. Det sägs att det ofta kommer en renande våg….blodet som droppvis färgade golvet rött fångade mig….Jag vet inte om det är en slags påminnelse om att det åtminstone finns något varmt, strömmande inom mig och att hoppet om att kunna lära mig mer om livet inte ska överges. Elvis gjorde helt rätt! Det sista han gjorde var att lära mig något konstaterar jag när jag lindar en handduk runt handen och sätter mig i bilen på väg till veterinären.
