– Ja, det är rätt in i Valborgsleden som mina funderingar borde ha hamnar innan jag ens hade formulerat dem i skrift! För visst är det ett bisarrt vardagsliv som jag formulerar nedan…..
Undra om jag ska ”lyxa till det lite” genom att springa Jyckens och min milrunda åt andra hållet…- Nej, vi sparar det till midsommar, tänkte jag för mig själv. Veckans tredje pass var alltså som vanligt lätt för Falcon ”the dog” att följa. Jag kunde springa själv och han följde bara spåren från tidigare. Under sådana pass slår det mig ofta att jag är lyckligt lottad som kan se små glädjeämnen i livet.
Idag parkerade jag min MC vid samma dagis som jag själv gått i för 32 år sedan. Då hade det en annan färg och var omgärdat med ett högt trästaket som är utbytt mot ett Gunnebo stängsel. Redan innan jag hade hunnit kliva av mitt museiföremål, samlades fyra pojkar i treårs ålder – den ena med tröst och samtliga iklädda toppluvor – med näsorna mot stängslet. De stod där blick stilla och släppte inte min MC med blicken. – Jaha grabbar, sa jag högt så att dagisfröken hörde det. Ni är redan fångade av längtan efter motorcykel och efter frihet. Denna dag skapar ett behov hos er som ni bara kan uppleva som 18-20 åringar…precis innan ni träffar en tant. När ni väl träffar en tant så kommer hon att tvinga er att sälja motorcykeln…..Jag kunde se att två av pojkarna höll på att börja gråta. För egen del stod jag inte ut…..-faan att det ska bli deras öde….få uppleva frihet något år för att därefter bli berövade den!!....Jag skyndade mig iväg till högskolebiblioteket för att se om de hade lyckats skaffa fram boken jag söker…..När jag kom tillbaka 10 minuter senare stod pojkarna kvar. Dessutom hade en flicka (barnet var klätt i rosa) och en dagisfröken med en ettåring i famnen förstärkt pojkgänget – Du har en fanklubb sa fröken! – Ja…jag ser att de känner en frihetslängtan sa jag. Vinkade åt barnen och fick mitt museiföremål att hosta igång med någorlunda värdighet kvar i behåll.
När jag ändå skriver om frihet och värdighet i behåll….
I min vardag plaskar jag runt i olika yrkesträsk precis som vilken av de övriga paddorna i respektiver träsk som helst. – Ja, jag är ledsen att behöva krossa en dröm men sanningen är att det inte alls är svårt att blåsa liv i en människa eller att gräva lite och hitta en avslöjande story. Det klarar vilken padda som helst av. Sven Sanningshaverist är en kollega som seglat lite snett. Det finns vissa saker hos fanskapet som jag gillar och denne är skicklig….så skicklig att denne glömde bort att det inte räcker med att vara skicklig på den man gör för att kunna blåsa en massa människor ostraffat. Det krävs dessutom att man kan ljuga övertygande. Se bara på många politiker- alla vet att de ljuger men ändå tror vi på dem. Mr. Sanningshaverist är föra förvånande, urusel på att ljuga men ändå har denne inte insett att det inte är vettigt att hålla på med något som man är dålig på – att ljuga. Efter att denne försökt med några lögner på mig, klingande mina varningsklockor för ”lögnare” så högt att jag var säker på att alla andra måste ha hört dem. Eftersom jag vill att kollegan inte ska råka mer illa ut än vad som är fallet, kontaktade jag hotellet denne tar in på nattetid. Jag ville hjälpa diskret utan att kränka och jag kan inte hantera män som gråter….eller för den delen beter sig på ett mindre vänligt sätt… gentemot mig. Personalen på hotellet kan på ett diskret sätt, förklara att det inte är bra att snärja in sig i en härva av dåligt underbyggda lögner. Det var min tanke när jag bad en personal lyssna lite….Han förklarade att på detta hotell är diskressionen total….(det ska jag ha i åtanke om jag behöver vara i fred men ändå få full service). Jag sa att en annan kollega – Mr. Snok tycks vara bra kompis med honom och skulle kanske kunna diskutera lite yrkesetik med Mr. Sanningshaverist. – Ja, du kan ju prata med Lage Snok om du vill men jag säger inget….TYSTNAD i luren följdes av mycket mer TYSTNAD. – Hallå…, sa jag. – Hmmm, jag måste avsluta samtalet nu….
Och så…avslutades det mest förtroliga meningsutbyte jag har haft med någon på minst en vecka…..Trevlig och pratsam kille på hotellet….synd bara att han tyckts ha fått något i halsen….jag tror att han råkade svälja ett ord…Konstigt, det är inte bara min kollega som råkar illa ut på grund av ord. Kanske är det klokast att vi människor avskaffar språket? Kroppsspråk och grymtningar är säkert ändå tillräckligt för att få oss att gå i krig och spöa frugan för att hon grymtat flirtigt åt brevbäraren igen, men färre användande av ord borde ju ändå leda till färre tråkigheter, så det så!!
När jag och min dotter ”somskavaraoskuldtillsminst25årgammalochpappaärdöd” åkte hem från valborgsmässokroppkakorna hos farmor mindes jag en sådan tilldragelse för några år sedan. Min lillebror förkunnade för min son att han hade ätit åtta kroppkakor. Min son som är så smal att han kan gömma sig bakom en lyktstolpe bleknade men bet ihop. 24 minuter senare hade han lyckats klämma i sig kroppkaka N: o 9 någonstans…..Ett medicinskt fenomen! Då sa min bror: ”Jag bara skojade….jag har ätit fem kroppkakor!" Det är säkert därför jag aldrig få med mig min son till farmor när det nalkas kroppkakor. När jag ändå satt där och funderade över livet samtidigt som bilen hostade sig makligt fram med oss över Ölandsbron, mindes jag förra årets valborgsmässoafton. Jag kände att jag i egenskap av tvivelaktig, men ändå Pappaförebild till min 16 åriga dotter måste ta ett allvarligt snack.
Jag gick rakt på sak. – Du får inte locka hem några tanter till mig med jämna mellanrum i natt som du gjorde förra året. När du lockar hem några ska de vara yngre, snällare (inte slå aggressivt på dörren) och en av dem ska inte vara din mamma! På tonårswanabee (TEWEE) manér svarade hon – Haa, Haa! Eftersom jag är en förstående far, förstod jag att det betydde ”jag tackar för dina insiktsfulla och värdefulla råd käre far och jag lovar locka hem en 27 årig stenrik jurist som har varit elitgymnast och så någon som inte behöver kunna svenska, bra hon har låga naglar och kan klia dig på ryggen tills du somnar”.
