tisdag 29 juli 2008

Järnmannen 2008 - Vi mot omständigheterna


Om några dagar, lördagen den 2 augusti 2008 kl 06.55 väntar 550 individer på en badstrand i Kalmar. Några minuter senare börjar äventyret, att simma 3860 meter, cykla 180,2 km och springa 42195 m. För min del är det 13:e starten. Jag har tagit mig runt samtliga lopp. Tro inte att jag är självsäker….-Nej, inte alls! Jag är precis lika rädd som 97 % av alla andra startande är! Det kanske man ska vara? Vi ska alla ut på samma sträcka och de yttre förutsättningarna så som väder och vind lär vara samma för alla. Dessutom är vi lika ensamma som alla andra. Vi delar våra rädslor och senare vår smärta med alla andra. Jag är med i en av arrangörsklubbarna – Kalmar RC. När jag kollade läget med en i ledningen idag önskade denne 30 grader varmt. För min egen del hade det varit hanterbart eftersom jag är feg nog att anpassa mig efter förhållandena men för mina medtävlandes del öskar jag vindstilla på morgonen, mulet väder och vindstilla under dagen för att bli till växlande molnlighet med regn och 18 grader under sen eftermiddagen/kvällen. Då finns chansen att det dels blir nytt banrekord och framförallt minskar risken för att deltagare ska bli dåliga. Vi i arrangörsklubbarna betalar hellre ut massor av banrekordspengar än att vi får ett dödsfall.

Simningen blir en otäck men samtidigt speciell upplevelse för de flesta under den första kilometern. Deltagaren kommer att uppleva ett virrvarr av vita bubblor, armar och ben samt få en eller annan kallsup. Försökt att ta det lugnt! Det är inte roligt at råka få simglasögon avsparkade och man kräks med tiden av att ha druckit havsvatten. Efter 1000 meter lär det bli lättare att kunna simma själv. Den som har svårt med navigeringen, följer bara bubblorna från en framförvarande simmare. För att kunna se bättre, är det klokt att undvika färgade simglasögon. När kanske 500 meter återstår av simningen, gör sig längtan att få ge sig ut på en ensam cykelfärd i omkring 5-6 timmar. Längtan består i att det är stimulerande att få köra sitt egna lopp. Oavsett hur bra det än må kännas på cykeln, är det viktig att inte glömma äta och dricka minst var 15:e minut. Det är inte dumt att ha hushållat med krafterna så att man vid ca 4 mil kvar, känner en längtan efter att få springa ett maratonlopp. De första fem kilometerna är speciella. Benen darrar som spagetti men oftast stelnar de till. Då går det att fortsätta i samma stela tempo resten av loppet. Allt blir lättare om man sätter i system att sträcka ut gåendes genom vätskekontrollerna som finns varannan kilometer, glömma allt som har att göra med paradaktig löpstil….Tomas ”Vitargo” Gustafsson har på äldre dar avslöjat en välbevarad hemlighet….Det får snabbare och tar mindre energi, att stappla fram än att försöka springa snyggt! Tänkt inte på att det är ett maraton….tänkt istället att ni ska springa 7 km tre gånger och vända varje gång! Löpningen är den sociala delen i en av de ensammaste uthållighetsidrotterna som finns. Stötta varandra! Först och främst är det vi mot omständigheterna – eliten må ursäkta men de är så få och de sysslar med något på andra villkor….Det får inte jämföra en i eliten som tränar 25 timmar per vecka mot en familjefar som stolt kommit upp i hedervärda sju timmar per vecka. Helst ska alla startande in i mål.

Lycka till och hoppas vi ses! / Kenneth M Forsberg 29 juli 2008