”Vet du vad!” – Nää, svarade jag och flyttade min blick från att avspana kåkstaden av tält i horisonten i jakten på tjyvar, till grabben jämte mig.
Klockan var 03.50 och mina 16 timmars patrullering som ordningsvakt skulle snart vara över. Jag gled fram som i ett töcken. Men redan då jag endast hade hört hans röst, hade mina övriga sinnen förberett mig på att killen som hade slagit följe med mig var en gamling. Lukten av honom avslöjade att det var fråga om en festivaldeltagare som gjorde sitt bästa för att hålla sig någorlunda ren. Det är knappast något som den yngre generationen på en festival har som högsta prioritering. Killens doft förde tankarna till ”grönt äppelschampo á la 1982”. Doften fungerade som en larmsignal till mina avsomnande hjärnceller. Jag hade en gamling på minst 25 bast vid min sida! Jag stannade upp, tittade på honom och förberedde mig på killens kommande verbala attack.
”Alla vakter säger att det är en fördel att vara cynisk när man jobbar här”, sa gamlingen. – Håller inte med, svarade jag. ”Hurdå”, sa gamlingen.
Satan….en slug djävla journalist, tänkte jag. För det är ju så, att det nästan enbart är journalister som inser hur effektivt ordet ”Hur då” är.
– Jo.., det är väl inte ok att använda ironi och cynism på ungdomar som inte har hunnit lära sig vad ”cynism” är för något. Däremot är det rimligt om jag som ordningsvakt har förmåga att använda humor….framförallt att kunna ”bjuda på mig själv”. Jag lägger alltså min röst på ”humor”, sa jag.
Detta blev inledningen till några exotiska minuterar av sällan skådat slag i festivalhistorien. Dialogen utvecklades snabbt från ett inledande ”Vet du vad” till ”Marslows behovsheriaki”. Killen, som var på flykt från den akademiska universitetsvärlden, satte punkt för vårt möte med att ta festivalfunderingarna till den ultimata nivån - själv-transcendens – studiet av mänsklighetens högsta potential. När jag svängde av från vår gemensam väg, in på ett område som är förbjudet för vanliga festivaldeltagare konstaterade vi att vår dialog hade nått sitt högsta tänkbara stadium. Vi hade fört ett samtal som stegvis avfrämjade oss från allt som kan förknippas med festival, för att vid den akademiska dialogens klimax, ändå inse att vi inte alls förde dialogen ut i akademins ”hyperrymd”.
Nejdå, vid den yttersta gränsen för vår korta akademiska dialog hamnade den på en nivå som faktiskt återfinns på festivaler! Den som vill hitta dialogen, följer bara den mystiska röklukt som löper som en snitslad bana mellan tälten. Jag lovar att det förs lika avancerade diskussioner som vår, i vissa rökfyllda tält.
För att avrunda det hela; På en festival kan den slipade akademiske forskaren och den mindre beläste men ack så intellektuelle ”flummaren” mötas i rörande samförstånd. Det är något av det viktigaste och vackraste som förekommer på en festival. Det är ju ändå så att de allra flesta besöker festivalen för att i första hand möta andra människor.
/ Kenneth M Forsberg – en f.d. festivalvakt
